Vid köp av lös egendom, i kontrast till köp av fast egendom, finns det ingen generell plikt att göra en undersökning av varan före ett köp av ett objekt.
Ibland kan det vara så att en köpare ändå önskar att göra en undersökning före köpet eller eventuellt blir uppmanad att göra en sådan av säljaren. I dessa situationer förlorar köparen rätten att åberopa, det vill säga att hänvisa till, ett fel i efterhand till säljaren eftersom köparen kanske inte upptäckte men borde ha upptäckt felet på varan vid en undersökning (se 20 § 1 st. Köplagen (KöpL)).
Hur noggrann bör en undersökning vara?
I 20 § KöpL framhålls, som ovan nämnt, att en köpare som utgångspunkt inte kan peka på fel som köparen borde ha känt till vid köpet av en vara, det vill säga vad man borde ha känt till om man gjort en undersökning innan köpet. Utifrån det kan man säga att det kan vara avgörande hur noggrant en köpare gjort sin undersökning.
Huvudregeln är alltså att om du som köpare undersökt en vara innan köpet så kan du inte åberopa fel i vara i efterhand, detsamma gäller om säljaren uppmanat till en sådan undersökning. Lagrummet framhåller dock att denna huvudregel inte gäller i situationer där säljaren har agerat på ett sätt som skulle kunna anses strida mot tro och heder.
Trots att det inte föreligger en uttalad undersökningsplikt i lagrummet bör det benämnas att Köplagen är en dispositiv lagstiftning vilket innebär att du som avtalspart har möjlighet att avtala om undersökningsplikt.
Vad innebär egentligen en riskövergång?
Med riskövergång avser man i ett köpsrättsligt sammanhang den tidpunkt då ansvaret för en vara övergår från säljaren till köparen. Är det då ett fel i varan vid denna riskövergång är det som utgångspunkt säljarens ansvar. Uppstår felet däremot under ett senare tillfälle brukar den som har varan i sin besittning ansvaret för varan.
Vill du veta mer om vilka påföljder som finns enligt köplagen? Läs Vilka påföljder finns vid fel i varan?
Få snabbt och enkelt hjälp med din juridiska fråga.