Köplagen (KöpL) omfattar köp av lös egendom men tillämpas även på vissa delar när det gäller byten (se 1 § KöpL). Mot bakgrund av att termen lös egendom är relativt omfattande brukar termen förklaras vara allt som inte är fast egendom. Detta vill säga att lagen omfattar lösa föremål men inkluderar även lös egendom i form av aktier och likvärdiga värdepapper. Det finns dock vissa undantag, tomträtt är ett av dessa.
Det som kan vara viktigt att särskilja är om själva köpet faktiskt rör ett köp av lös egendom eller köp av en tjänst. Detta eftersom många köp också kan handla om att utföra någon form av tjänst, dessa kallas även blandade avtal. Till exempel är fallet sådant om man som köpare anlitar en byggfirma för bygg av en brygga, här är själva virket en lös egendom men själva utförandet av att bygga en brygga att anses som en tjänst.
I dessa situationer kan det skapas en gränsdragningsproblematik rörande om avtalet ska behandlas enligt köplagen eller konsumenttjänstlagen. Med tanke på att de olika lagarna skiljer sig åt brukar man som utgångspunkt göra en bedömning av vilken lag som är tillämpbar från fall till fall. Bland annat ser man då till vem som håller materialet eller vad som är övervägande av tjänsten eller den lösa egendomen.
En dispositiv lagstiftning
Inom svenskrätt råder det en avtalsfrihet vilket innebär att avtalsparter har rätten att avtala när man vill, med vem man önskar och om vad man önskar. Köplagen är dispositiv (se 3 § KöpL). Det innebär att att lagen som helhet får att avtala bort så länge ett visst avtalsvillkor inte är att anses oskäligt i enlighet med 36 § AvtL. I praktiken innebär detta att köplagen tillåter friskrivningsklausuler förutsatt att de inte är oskäliga enligt allmän avtalsrätt.
För att läsa mer om Hur man tolkar och skriver man ett avtal?
Få snabbt och enkelt hjälp med din juridiska fråga.